kotlettkex

Lyckan som uppstår när man vaknar en timme och tio minuter försent, första skoldagen efter lovet. Jag kan tala om att den lyckan existerar absolut inte alls. Jag brukar gå hemifrån åtta, kvart över sju sätter jag mig framför spegeln. Vidrigt! Jag har aldrig varit så snabb i hela mitt liv. Det gjorde det ju inte bättre att jag i princip sitter och torkar bort några få onödiga tårar samtidigt som jag försöker sminka mig. Tove + mens + stress = funkar inte alls. Det kändes dock lite bättre att jag fick skjuts till skolan.

Jag ber till gud att det blir bättre imorgon, men det känns inte speciellt lovande. Jag är redan trött på skolan. Positiv tjej jag vet! Humöret är verkligen upp och ner. Så ja, tack för mig!

Av en slump hamnade jag och mitt sällskap framför filmen Step Up 3 som de flesta redan vet är jag svag för killar som dansar och jag älskar filmer som den här. Om vi säger så här det är tur att man kan simma, för vi satt och dregglade över Rick Malambri. Herregud vilken karl! Vilka moves och så galet snygg. Till min förvåning har han bruna ögon, vilket inte brukar vara min typ.

Jag tycker ni helt klart ska kolla in den här mannen och filmen också, den var riktigt grym. Jävlar vilka talanger!






Jag känner att bilderna inte alls visar hur galet snygg han är. Så kolla på trailern och sedan på hela filmen, ni kommer inte att ångra er.

Jaha, då kör vi! Det är alltså jag som är Tove. Jag heter Elisabeth i mellannamn och det trivs jag bra med. Mitt efternamn är Nilsson och jag har lovat att behålla det i resten av mitt liv. Så när jag gifter mig blir det ett dubbelnamn eller så får karln ta mitt. När jag var riktigt liten var mitt efternamn Uusikartano som min fars, men mina föräldrar bestämde sig för att ändra så jag skulle slippa stava det för alla när jag blev äldre.

Jag bor i Eskilstuna, i ett hus ganska nära stan och i ett hus i skogen inte fullt lika nära stan. Jag är inte så ofta ute i skogen, för jag är inte direkt skogsmänniskan men jag tycker om att vara där ute ibland. Jag tänker inte stanna i den här staden och jag lär flytta hemifrån så fort jag har hittat ett jobb. Jag gillar att sitta och titta på lägenheter och jag var på en lägenhetsvisning för ett tag sedan. Jag tycker jag kan få drömma lite.

Närmast mitt hjärta står min familj(och då inte bara mamma, pappa och syskon utan också mormor och morfar, moster osv.), mina vänner och make up/hårstyling.

Jag har bestämt mig för att bli en grym frisör/make up-artist/hårstylist! Vi hade en klassuttagning inför skol-SM i frisör och jag kom etta, så där har vi en början i alla fall.

Jag tror stenhårt på ödet!

Jag tror också att meningen med mitt liv(eller kanske inte riktigt) är att gifta mig och ha världens finaste bröllop.

Jag har i hela mitt liv varit liten och en dröm är att bli 160+, just nu står jag på 159cm så vi får se.

Jag står fast vid orden att man ska vara sig själv hela tiden, alltid! Så... Baby I was born this way!

Jag kan skriva så himla mycket mer om mig själv, med det skulle ta mig ett år och man måste vara med och uppleva mig för att förstå. Haha.

Jag vet att mitt bloggande inte varit på topp, men jag är upptagen med att leva. Jag fyller på lördag, längtar. Längtar till en hel del annat också, crazy!

Nu tänker jag dra upp något som verkligen får mig att bli frustrerad, nämligen pengar. Inte bara pengar allmänt utan de pengar man får som student. 1050 i månaden är egentligen inte tillräckligt engligt mig, det funkar nätt och jämnt ovh jag är så klart glad vi får pengar överhuvudtaget. Men allting har ökat i pris de senaste åren och behoven ökar. Vilket betyder att studiebidraget inte räcker till lika mycket som för några år sedan. Tänk dig att du behöver köpa en ny vinterjacka, då går nästan hela studiebidraget åt för en vinterjacka men du lär behöva en hel del annat också. Det funkar inte.

Jag, som ni redan vet, har problem med akne. Vilket inte alls är kul och det kan verkligen få mig att må dåligt ibland. Jag tycker inte om att visa mig utan smink och gör allt för att dölja finnarna. Det betyder alltså att jag måste lägga ner en enorm summa pengar på foundation, concealer, puder och det jag behöver för att någorlunda dölja dem. Det funkar inte för mig att köpa det billigaste jag hittar. För det första, färgerna på de allra billigaste funkar inte för mig. Jag har så pass ljus hy att de är alldeles för mörka. Det ser inte klokt ut. För det andra, jag behöver något som är anpassat för min hudtyp, en vanlig billig innehåller förmodligen inte rätt grejer för min hud. För det tredje, de täcker inte ordentligt. Jag vill såklart, samtidigt som jag döljer finnarna, försöka behandla min akne. Jag vill få bort alla finnar. Då skulle jag inte behöva ha lika mycket av de produkter jag nu använder. Vanliga ansiktstvättar funkar inte för att ta bort dem, jag har varit hos doktorn 2 gånger. Första gången fick jag tabletter som kostade x antal kronor, de funkade inte så jättebra och jag fick inte roliga biverkningar. Senaste gången fick jag två krämer, en för morgonen och en för kvällen. De kostade ett par hundra att hämta ut, precis som tabletterna innan. De funkar så där, det blir bättre men inte bra och om det ska bli bra tror jag att jag måste använda dessa krämer i många månader. Tror människorna ärligt att jag har råd med det? Jag vill jättegärna lägga ut flera hundra på krämer och och ytterligare hundralappar på smink och annan "vanlig" hudvård... Pengar som jag inte har. Jag måste då be min mor om att betala, är det så det ska gå till? Det tycker inte jag! Det är varken min eller min mammas fel att jag har de här problemet med min hud. Jag kan inte bestämma själv över det här och jag har verkligen inte valt det själv. Så varför ska det då kosta massa extra för mig, för att jag ska få en behandlig så jag slipper må dåligt? Och tror de på riktigt att mitt studiebidrag på 1050 räcker? Jag förstår inte. Det är ju inte mitt fel. Jag kommer snart skicka ett argt meddelande till någon människa högre upp i världen(eller ja, inom det här området). För det är inte rätt. Jag har inte valt själv att ha akne. Och jag hoppas ingen människa där ute säger något i stil med att jag får strunta i att behandla min akne för jag inte har råd. Jag vill väl for fan inte gå runt och må dåligt över det. Jag förstår inte och jag vet inte om ni förstår något av det jag skrivit, för jag blir lite förvirrad själv.

Det här får mig att låta som att jag är världens mest otacksammaste människa, men det är inte så jag menar. Det hoppas jag ni förstår! Men det får mig så upprörd. För jag vet(eller tror i alla fall) att det finns fler där ute som inte har råd med alla dessa krämer för sin akne. Eller bara allmänt inte får det att gå runt med sitt studiebidrag. Livet är hårt, jag vet. Men det är inte bara att skaffa sig ett jobb heller, så du får in lite extrapengar, för det finns inte speciellt många. Jag känner hur positivt inlägg det här är, men det skiter jag i. Jag blir förbannad.

Jag sitter och lyssnar på Rockklassiker via datorn. Det får mig att tänka på höstlovet. Jag saknar det så himla mycket. Jag saknar att bo i ett stort hus med mina vänner och lyssna på Rockklassiker hela dagarna och nätterna. Allt var så skönt och så trevligt. Jag saknar det jättemycket! Jag saknar att umgås varenda sekund med de två tjejer jag trivs bäst med. Jag saknar att komma "hem" och skrika "Honey, I'm home!" och jag saknar att kunna prata om vad som helst, när som helst. Jag saknar det!